Det sovande folket har börjat vakna

Debattklimatet har förändrats. Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs besked om ett femte jobbskatteavdrag har inte tagits emot av lika öppna armar som förut. En protestgrupp som kallar sig medelklassupproret har deklarerat att de inte vill ha fler skattesänkningar på bekostnad av välfärden. Alliansens politik där de privata intressena ständigt gynnas och där de gemensamma projekten avfärdas har börjat göra allt mera märkbara spår i det svenska samhället. En stor privatskolekoncern går i konkurs, media rapporterar om gamla och sjuka som inte får plats på äldreboenden och arbetslösheten är fortsatt hög trots Reinfeldts ständiga prat om jobbskatteavdragen ska skapa drivkrafter till jobb. Alliansens syn på välfärdspolitiken harallt har börjat ifrågasättas och debatteras.  

Ett inlägg i debatten är Teatergruppen Det sovande folkets pjäs Det sovande folket som bygger på Reinfeldts bok med samma namn som han skrev när han var 28 år. Detta har bidragit till att diskussioner om välfärd och det gemensamma ansvaret hamnat i fokus. I boken beskriver Reinfeldt det svenska folket som försoffade och initiativlösa utan någon som helst disciplin. Det långvariga socialdemokratiska styret har gjort en stor del av befolkningen till ständiga bidragskravmaskiner som den andra delen av befolkningen får bekosta med hårt arbete.” Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” slår Reinfeldt fast i boken.

När de första jobbskatteavdragen kom gladdes många åt den nya politiken. Många valde att blunda för den effekt den hade på de svagas situation i samhället. Men nu har allt fler väljare börjat vakna i takt med effekterna av den reinfeldska politiken på välfärden blivit allt mer synbar. Missnöjet med regeringens välfärdspolitik har börjat gro. Enligt en undersökning som Sveriges television har beställt tycker 60 procent att både sjukvården och det sociala skyddsnätet har blivit sämre och mycket sämre. 2010 gjorde LO en undersökning där 56 procent instämmer i stort eller helt i att behov av resurser inom vård skola och omsorg kan motivera en höjning skatterna.

Något som framgår tydligt i Reinfeldts ungdomsverk är den premissen att folk om man ger dem möjligheten hellre tar bidrag än jobbar. Drivkraften till att jobba kopplas hela tiden vad individen tjänar på det. Andra drivkrafter som exempelvis arbetsglädje, att känna att man gör nytta och självförverkligande är bortskalade. Och är det inte fortfarande det buskap vi hör från Reinfeldt om än inte lika tydligt när han ska motivera jobbskatteavdragen? Det ska löna sig att arbeta och det skapar drivkrafter för jobb är hans standardsvar. Skärskådar man de argumenten bottnar de ständigt i att det är den ekonomiska ersättningen som är den avgörande faktorn. Det underliggande budskapet är att folk inte vill göra rätt för sig utan personlig ekonomisk vinning och att försämrade ekonomiska förutsättningar ska ge arbetslösa drivkrafter till att skaffa jobb. Att det förhåller sig så har alliansen hittills inte lyckats påvisa. Forskare på institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har i en rapport kommit till slutsatsen att det inte går att säga om jobbskatteavdraget har haft en effekt på arbetslösheten.

Arbetslöshetsfrågan är mer komplex än så. De flesta arbetslösa vill ha jobb och de står inte och väger mellan att få A-kassa och arbeta och få lön. Arbetslöshet handlar inte om en individuell valsituation som regeringen tycks tro utan om en situation man ofrivilligt hamnat i. Om inte möjligheter till riktiga jobb finns så skapar en jobbskattepolitik inte fler jobb men däremot ökade klyftor mellan de som har och de som inte har.

Vi får inte låta Reinfeldt komma undan med dina inövade repliker om drivkrafter och att det ska löna sig att arbeta.  De bygger nämligen på en politik som Reinfeldt har haft sju år på sig att bevisa stämmer men som hittills inte visat några resultat. Dessutom är det en politik som majoriteten av väljarna inte vill ha.

CF