S:t Görans sjukhus klockan 8.00. Jag rullas ned till operationsavdelningen. Äntligen ska det bli ett slut med värken i vänster höft. Det är som vanligt vid den här tiden kö vid hissarna. Gångarna verkar vara oändliga. Så kommer skylten ”Central operation”. Operationskläderna sätts på och narkossköterskan och narkosläkaren ger mig en ryggmärgsbedövning. Känseln i nedre delen av kroppen är borta. Kan inte röra på tårna. Har jag några tår? Strax före kl 10.00 körs jag in i operationssalen. Alla kan sin sak. Åtskilliga detaljer ska klaras av. Jag samtalar med narkossköterskan och sjukgymnastikstudenten som ska vara med på operationen. Jag ser mitt vänstra ben i en vinkel jag aldrig sett den tidigare. Tänk att jag kunde vara så vig!
Ortopeden sliter i kroppen och jag ruskas om. Sedan kommer sågen. Sågklingan skär genom muskler, märg och ben. Ortopeden förklarar för studenten vad som sker. Det borras och bultas. Ja, det är hårda slag som träffar kroppen. Den gamla höftledskulan har tagits bort och ersätts av en ny i titan. En stor spik håller den på plats. Efter en timme är operationen klar. Jag har endast förlorat 350 ml blod. Jag körs till uppvaket. Efter ett par timmar noterar jag att jag har lår och senare även tår.
På måndag eftermiddag är jag på plats i salen där jag sovit under natten. Vi är fyra som genomgått eller ska gå igenom en ortopedisk operation. Detta var min andra höftledsoperation och de andra var intresserade av att ta del av mina erfarenheter. Stämningen är trevlig. Dagen efter mår jag mycket dåligt. Jag planeras köras hem på torsdagen men på torsdagen går något snett. Jag orkar inte gå upp och sover mycket. Uppenbarligen har de gett mig för mycket smärtstillande medel. Jag ska köras hem på fredagen, säger de. Det blir en trevlig torsdagseftermiddag. Med hjälp av ett gåbord och en undersköterska kan jag ta mig fram till dagrummet. Jag klarade av att sitta där en halvtimme. Det var trevligare att prata med ”kollegorna” på sjuksalen.
Rehabiliteringskliniken var en geriatrisk avdelning
Fredag eftermiddag: arbetsterapeuten har tagit fram flera hjälpmedel som jag behöver och någon säger att det ser ut som jag varit på IKEA och handlat. Kl 16 körs jag ned till sjuktransporten för vidare färd till ”rehabiliteringskliniken” i Bromma. Jag känner till den som ”Brommageriatriken“. Den institutionen känner jag väl till, men jag visste inte var jag skulle hamna. Det var aningen slarvigt att kalla avdelningen ”rehabiliteringsklinik”.
Jag delas rum med en äldre man som haft oturen att ha blivit knuffad av en tonåring på Brommaplans T-banestation. Hans höft krossades och nu låg han här sedan tre veckor. Från de övriga intagna på avdelningen hör jag en hel del. Man skriker och man klagar. En man som jag döper till Ester, bara för att han låter som Martin Ljung i hans monolog om Ester, ropar intensivt ”HALLÅ!!, HALLÅ! HAR NI RINGT EFTER EN DOKTOR?” Ingen tar någon notis av honom. Någon gång får han besök, men blir tillsagd att hålla tyst. Riktiga samtal får han vänta på tills dagpersonalen anlänt. Utifrån de erfarenheter jag har skiljer sig inte denna avdelning från andra avdelningar på det här stället. Mitt beslut att åka hem så fort som möjligt var helt korrekt. Här skulle jag inte bli friskare, bara förvaras.
Det blev tre dagar på avdelningen. Jag lärde mig deras rutiner och en av dem var att maten serverades före kl. 12 i matsalen för dem som kunde ta sig dit. Regeln var dock att maten anlände senare. Lunchen under måndagen var inte olik de övriga. Där satt 9 kvinnor och tre män. De flesta var senila/dementa. Dit räknade jag inte min sänggranne, men med för mycket smärtstillande medel i kroppen så blev han inte sig själv. Vid ett bord satt fyra kvinnor. En av dem såg mycket ledsen ut, men sa ingenting. Till slut kördes hon in på sitt rum med kommentaren från en patient ”Det var bra att hon försvann, hon såg ju så tråkig ut!” Sådant prat är inget annat än en senil människas kommentarer. Senil eller dement.
Jag var yngst på den här avdelningen och troligtvis den ende som inte var senil/dement. Att sätta in mentalt friska människor på sådana här avdelningar befrämjar inte patientens tillfrisknande från sina fysiska problem! Det blev snabbt känt bland personalen att jag inte avsåg att stanna kvar hos dem. Hemfärden på måndagen gick planenligt. Först hade jag ett samtal med läkaren och sjukgymnasten. Jag besökte deras träningslokal och där fanns det många apparater att träna med, men enligt min erfarenhet behöver jag inte dessa avancerade utrusningar. Jag tränar gärna på den avdelningen, men jag skulle först ta mig hem. Väl hemma väntade hustru, dotter och vår katt. så skönt det var att komma hem!
Några viktiga faktorer
Personalen var mycket trevlig. Undersköterskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster och läkare var lätta att komma i kontakt med. Jag trivdes med att samtala med dem och många av dem tog tid på sig för samtal under dagtid.
Personalstaben. Jag anser att det var för lite personal bortsett från mitt på dagen.
Arbetsrutinerna. Kan man också ha synpunkter på.
Maten. Den tillagades inte på plats. Den forslades dit och in flera fall var det en usel mat. Hur kan man misslyckas med kalvsylta och rödbetssallad? Hur kan man misslyckas med falukorv och stuvade blomkål? Nu har jag lärt mig det. Vill du misslyckas med falukorven gör du så här: skiva upp den på morgonen och stek den hårt, värm gärna upp den några gånger under dagen för att bli kvitt köttsaften. Servera den som nystekt, utan ägg. Resultatet blir ”stekt falukorv” som ser ut som skosulor. Sega och torra och utan falukorvens färg.
Idag förstår jag varför den kvinna jag idag är god man för grät hejdlöst när hon skulle skickas hit. Verksamheten bör göras om i grunden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar